.

Jag kan inte uttrycka mig med ord, sorgen är så stor. Jag vet inte vad jag ska göra, men på något sätt måste jag övertala pappa.. Jag kan inte låta henne hamna på något skumt ställe där de behandlar henne illa eller där jag inte får träffa henne igen, det är inget alternativ. 
Ända från början har vi haft något speciellt band, det bandet finns kvar där fortfarande även fast det kanske kommit i kläm med lite annat, och jag hatar det.
Jag hatar vad som har hänt med henne under den ändå ganska korta period jag har känt henne, jag mår dåligt av att se min älskade ponny, mitt hjärta, stryka öronen bakåt varje gång någon går in i hennes box, jag vill nästan gråta när jag ser att hon hugger efter folk när de ska spänna sadelgjorden. Vad hände med den ponnyn som alltid var glad och villig att ridas?
Hon är borta.

Någonstans finns hon i sig själv fortfarande, som efter varje ridpass jag har ridit med henne- hon är som sitt gamla jag när vi kommer tillbaka till boxen. Gullig, söt, helt enkelt underbar- den häst jag älskar, den häst som nu kommer försvinna om jag inte gör något åt det.

Jag klarade knappt av förlusten av Silja, jag älskade henne så innerligt men det är ändå något starkare mellan oss och om det bandet försvinner orkar jag inte fortsätta längre.
Men jag tänker kämpa för henne, varje minut och varje sekund, för visst hon kanske är en ponny på miljonen för alla andra, men du har tagit över mitt hjärta och jag älskar dig.

Birtley Daylight