.

Bredvid min skärm om man säger så har jag en liten ruta som löper uppifrån och ner, där det finns en klocka, ett litet anteckningsblock och även en liten ruta där mina bilder visas upp. Jag brukar sitta där och kasta ett öga åt det hållet, för ibland kommer det upp bilder jag totalt har glöt bort och ibland kommer det bilder som är skitdåliga som kan vara kul att redigera. I alla fall, det var en alldeles speciell bild som fångade mitt intresse, och det var en bild på Annie, min gamla medryttarhäst.

den 14 december i år var det ett år sedan jag provred henne, och jag kom på mig själv med att sakna henne idag. Har pratat jättemycket med ägaren om att komma och hälsa på för jag har inte träffat ponnie på ett tag, men det har aldrig blivit av. Men idag bestämde jag mig för att få ändan ur vagnen för en gångs skull, vafan, jag saknar min lilla ponnieskrutt och får jag inte träffa henne snart kommer jag nog dö eller något i den stilen.
Fan vad jag saknar henne.. Hon som alltid gnäggade när jag kom, den galna lilla ponnyn som var så jäkla underbar barbacka, hon som alltid bockade och stack iväg när man longerade, hon som bockade av mig sista gången jag red henne.. Fan vad jag älskade den gången alltså.

Jag kommer ihåg den dagen så tydligt. Christina frågade mig om jag kunde provrida den nya sadeln, visst sa jag och så red jag med den. Eftersom det var en westernsadel och Annie aldrig haft den förut så fick jag bara skritta och trava några ynka steg, men det var ju sista gången så jag ville ju galoppera också.
Jag är inte en sådan som bara 'åhh jag vill galoppera!' utan jag ser många möjligheter i bara skritten också, men jag menar, vem hade inte velat galoppera?
Men okej till saken nu.
Jag tog alltså av sadeln och satt upp barbacka på henne, red väl en tio minuter i skritt och trav först innan jag fattade galopp. Fan vad mysig hon var, helt underbar, precis som vanligt.. Och vips, så bockade hon!
Jag var inte beredd alls utan tappade balansen direkt och et slutade ju med en Amanda i backen. Det gulliga var att hon bockade ju inte hårt, ändå gled jag av, men när hon kände att jag vsr påväg ner stannade hon upp och lät mig glida av försiktigt så att jag inte skulle göra mig illa. Sedan såg hon bara på mig med sina stora ögon och jag kunde verkligen inte vara arg på henne,hon hade bara haft lite kul och jag tror ärligt talat att hon gjorde det för att hon visste att jag inte skulle komma tillbaka, kanske ville hon att jag skulle minnas henne.

Och visst kommer jag göra det, alltid alltid alltid, för hon har lärt mig så otroligt mycket.
Det var min första medryttarhäst och jag var ganska oerfaren, visste knappt vad det innebar. Men hon var så snäll, alltid lika gullig och fin när jag oförstående stod där och inte visste vad jag skulle göra. Mot slutet blev hon busigare och visst försökte hon få av mig ett par gånger, men hon visste att jag skulle klara mig.

Jag tröttnade på att rida ut (som var det enda alternativet på hennes nya stall) och på henne i allmänhet- jag hade lärt mig allt jag kunnat på henne och hennes erfarenhet räckte inte till, det var dags att gå vidare. Hennes fång gjorde så att vi inte kunde hoppa, vi han hoppa en gång men inte mer än så, och det var inte så jag ville ha det, jag ville komma längre. Så jag slutade på henne, och även om tårarna rann när jag kramade henne den där dagen så visste jag att det var rätt, jag orkade inte mer.

Men jag ångrar ingenting- Annie var just då allt jag kunnat önska mig, om inte mer.

Jag älskar dig.


Fanny longerar.. Haha, du är för söt <3


Vackraste exmooren <3

Foto: Fanny Järvå